onsdag, december 14, 2005

"Liberalnarren" Johan Norberg steglas

Måste tipsa om den hysteriskt roliga bloggen Gycklargruppen. Klipper och klistrar lite från inlägget And the Harald Hårfager Memorial Trophy goes to... som lyckas med konststycket att vara surrealistisk och mitt i prick på samma gång, ungefär som Peter Wahlbeck.

Japp, det är återigen dags för Gycklargrvppen att premiera de som slår ett hårt slag för det redan så slagkraftiga medeltida hårmodet. Borgar, korståg och tornérspel i all ära, men medeltida hårstyling och -vård är THE SHIT! Och ära de som äras bör. Gycklargrvppens jvry är enig. Veckans Harald Hårfager-trofé går till... den ovtröttlige liberalnarren Johan Norberg!
Här sätter ni trogna gycklargrvppengroupies förmodligen mjöden i halsen och greppar efter stridsyxan.
Och det gör ni förvisso rätt i, bröder och systrar. Liberaler har ingenting i 1300-talet att göra. Liberaler tror på människoans fria vilja och förnekar därmed hela idén med att skaparen har en masterplan. Liberaler och andra gvdsförnekare bör därför löpa gatlopp sju dagar i veckan, alternativt skickas till slvtförvar i lämplig fängelsehåla.
Men, kära läsare av Gycklargrvppen, chilla ett litet tag till. Läg i från er stridsyxan för en kort minvt. Vi har bara premierat Johan Norbergs frisyr. Icke hans gärningar med bläckpenna och pergament.

tisdag, december 13, 2005

Rojas + Sverigedemokraterna = sant

Jag hade tänkt skriva ett par rader om Mauricio Rojas helt vansinniga debattartikel som publicerades i gårdagens DN. Sedan uppmärksammade jag, via Anna Herdy, att artikeln redan kommenterats av Sverigedemokraterna på ett sätt som talar för sig själv. Bra jobbat Mauricio! Du har nått fram till din målgrupp.

söndag, december 11, 2005

Svts guide till galaxen

I Aktuellts 21-sändning ikväll visades ett reportage om den svenska Isaf-styrkan. Ur ett filmvetenskapligt perspektiv skulle reportaget kunna beskrivas som intressant med tanke på alla intertextuella referenser till tyska propagandafilmer från andra världskriget. Med tanke på att det är ett nyhetsreportage som producerats och sänts inom ramarna för svensk statlig television blir dock omdömet snarare - helt jävla skogstokigt.

Reportaget tar sin början i den svenska Isaf-styrkans förläggning där tittarna minsann får veta att grabbarna lever under hårda förhållanden. Ett halvår ska de vara här. Internetuppkopplingen är "svajig", de får bara två hemresor och fritiden är ju så spartansk. Fysisk träning och dvd-filmer är allt som erbjuds. Klipp till två av killarna som säger att "det är coolt att kunna säga att man har sovit i sovsäck i sex månader.".

Men vad är det för halsbrytande hjälteuppdrag styrkan pysslar med just idag då? Jo, dagens uppdrag är att visa upp sig på stan. Det är viktigt att synas men man ska inte "se ut som en brutal ockupationsmakt". Säger kommentatorn medan grabbarna glider förbi kameran iförda stridsvästar och automatkarbiner.

När soldaterna ger sig ut på sin mission får vi veta att "stämningen är glad och uppsluppen, svenskarna möter idel leenden". Utrustningen använder man väl. En soldat rapporterar ytterst korrekt på sin radio: "Jag ska köpa några brödkakor, slut kom" och får det uppstyrda svaret "Ja, det är upp-fatt-at, klart slut". Sedan delar man ut lite tidningar till folk, för då blir afghanerna så nöjda och glada.

Men kommentatorn tar snabbt ned oss på jorden efter detta idylliska scenario. Det är ju trots allt bara två veckor sedan två svenskar dödades i ett bombattentat. En av soldaterna, Johan, säger att "vi har höjt riskmedvetenheten men kör på!"

Isaf deltar i en ockupation underställda Nato. Två svenska soldater omkommer, vilket är en tragedi för alla inblandade. Efter flera års nyhetstorka från ett land under ockupation - en ockupation som Sverige deltar i - stiger plötsligt nyhetsvärdet. Men vad rapporteras det om? Inte ett ord om det afghanska folkets villkor, om det egentliga politiska läget eller något annat som är relevant att veta om Sveriges/Isafs/Natos roll i detta folks livstragedi som målas upp som en fars. Det afghanska folket - som beskrivs som så dumma att de helt missar soldaternas vapen och innebörden av deras närvaro om de får en tidning - spelar statister i de svenska soldaternas hjälteepos, där korrekta radioanrop om brödinköp lyckas genomföras trots svajig internetuppkoppling. Dramaturgin känns väl igen, från andra världskrigets propagandafilmer till Försvarsmaktens rekryteringsinformation. Presentera en välpolerad yta så slipper vi diskutera innehållet.

Jag minns när amerikanskt flyg bombade ett afghanskt bröllop i juni 2002. 48 personer dog. Hur gick de för de överlevande? Hade de ett hem att återvända till? Hur sov de, den där första natten efter attentatet? Två svenskar har dött under frivilligt deltagande i ett amerikanskt kolonialkrig. Hur många afghaner som dött - i bombattentat, svält och sjukdomar - finns inga exakta siffror på. Hur många som svultit, sörjt och fantsiserat om en svajig internetuppkoppling eller en sovsäck att känna sig cool i kan vi endast spekulera kring.

Försvarsmaktens hemsida berättar egentligen allt vi behöver veta: "Läs mer om Isaf på Natos hemsida!"

Avslutningsvis måste jag bara lyfta fram reportagets slutsekvens som är helt surrealistisk. Teamet filmar afghansk hästsport med kommentaren: "Det är lika brutalt som populärt. Och endast för män."

Vad fan syftar de till? Elitseriehockey?

måndag, december 05, 2005

Bad chinglish

Det här är väldigt roligt.

onsdag, november 30, 2005

Jan Guillou bashar folkpartiet

Jan Guillous kolumn i dagens Aftonbladet behandlar på ett tydligt sätt de oroväckande främlingsfientliga strömningarna i folkpartiet. Guillou poängterar den skrämmande förändring folkpartiet uppvisat från 1991 då Bengt Westerberg satte ner foten mot ny demokrati via Lars Leijonborgs vilja att föra en dialog med Pia Kjersgaard till dagens hårdare tag mot "hedersmord", barnäktenskap och könsstympning. Denna förändring, menar Guillou - och jag håller med till fullo - väcker gnagande frågor. Hur kunde det ske? Hur kan denna skrämmande utveckling förklaras? Guillou skriver:

Till största delen tror jag förklaringen måste sökas i liberalernas totala och villkorslösa uppslutning bakom den nuvarande amerikanska administrationens "krig mot terrorismen". Allt vad USA gör är rätt och därför bör Sverige sända trupper till Irak för att stödja den amerikanska ockupationen och på hemmaplan delta i krigsansträngningarna genom att låta Säpo jaga muslimska barn.

Det är en viktig poäng Guillou gör här. Europeisk liberalism har tidigare varit centrerad kring ideologi där klassiska socialliberala värderingar lyft fram mänskliga rättigheter. Under de senaste åren har dock liberalerna börja röra sig mer åt väster (eller åt höger, om man så vill). Ideologisk liberalism går mot marknadscentrerad nyliberalism. Värderingarna kommer på köpet. Vad som är upprörande är att borgerligheten inte tar tag i sin egna problem. Var har ideologerna inom folkpartiet tagit vägen? Är alliansen så blind i sin makthunger att de inte märker de blinkande varningsljusen? Jag låter Jan Guillou avsluta med sin slutsats.

Att folkpartisterna därutöver fiskar en och annan rasiströst i det kommande valet kan de ju inte uppfatta som en nackdel. Dessa liberaler tycks ju verkligen tro så mycket på sin svart-vita världsbild att de är beredda att gå i krig för den. Därför har folkpartiet blivit främlingsfientligt i all sin renhetssträvan.

Läs även jinge.

tisdag, november 29, 2005

Dubbelt förtryck, dubbel skam

Idag presenterade säpo sin rapport om hatbrott, och det visar sig att hatbrott mot homosexuella ökar mest. Denna tragiska, om inte helt förvånande nyhet, kretsade Aktuellts 21-sändning kring ikväll. Under det gångna året har 146 hatbrott mot homosexuella anmälts. Liksom säpochefen Klas Bergenstrand lutar jag åt bedömningen att ökningen snarare beror på fler anmälningar än fler brott. Detta gör inte statistiken mindre upprörande.

Framförallt är det hatbrott mot lesbiska kvinnor som ökat. Enligt en undersökning genomförd av RFSL hade 20% av Sveriges lesbiska kvinnor blivit utsatta för hatbrott år 1996. År 2004 hade siffran stigit till 52 %. Ofta är förövaren känd för kvinnan, till skillnad från homosexuella män där förövaren i regel är okänd. Detta ger tydliga och relevanta perspektiv på när två förtryck - kvinnohat och homofobi - samverkar.

När det gäller våld mot kvinnor är det uppenbart att det personliga är högst politiskt. Mäns våld mot kvinnor utförs av personer som har en relation till offret - makar, fäder, bröder, vänner. Mäns våld mot män sker i offentliga rum medan våld och trakasserier mot kvinnor sker i hemmen, på arbetsplatsen, i föreläsningssalen och på stammisfiket. Kvinnors utrymme beskärs. Är du dessutom homosexuell begränsas ditt livsutrymme ytterligare.

Enligt Anneli Svensson RFSL:s brottsofferjour blandas chocken efter att ha blivit utsatt för ett brott med samhällets pådyvlade skam över den egna homosexualiteten. Detta leder till en minskad benägenhet att anmäla brott. I likhet med chocken efter att ha blivit utsatt för sexualbrott styrs offret av samhällets moraliserande över den kvinnliga sexualiteten. Om den kvinnliga sexualiteten är lesbisk blir domen hårdare och skammen dubbel.

Jag disciplinerar dagligen min kropp geografiskt efter tiden på året och dygnet. Telefonräkningarna blir dyra när jag och mina tjejkompisar pratar med varandra varje sen kväll på väg hem från tunnelbanan. Färgsprayen bränner i fickan. Käkarna är spända som fiolsträngar.

En gång om året intensifieras rädslan ytterligare. Pride-festivalen äger rum när sommaren är som hetast och de anmälda överfallsvåldtäkterna som flest. Om jag lämnar området ihop med mina vänner avtar euforin och samhörigheten långsamt och ersätts med ett lugn. Går jag ensam blir känslosvängningarna ytterst markanta. Programmet åker fort ner i väskan. Armbandet - det självklara, den tillfälliga normen, förutsättningen - bränner som eld mot min hud. Varje person jag möter, varenda steg jag hör bakom mig är ett dubbelt hot. De kan tillhöra en kvinnohatare och/eller en homofob. Och jag är varken man eller hetero. Inbillade förhörsprotokkoll flimrar förbi i mitt huvud. Nej, jag har inte kort kjol, inga höga klackar, inte särskilt mycket smink. Men jag är berusad, med en regnbågsflagga, med smaken av Henne kvar i min mun som jag föreställer mig att alla kan vädra. Den rosa triangeln känns fastbränd på mitt bröst. På mina bröst. Som tycks göra den så oändligt mer synlig.

torsdag, november 17, 2005

Socialistiskt forum

Missa inte Socialistiskt forum på ABF Stockholm i helgen. I år är temat Hotet från höger - och vänsterns svar. Tipsar särskilt om den briljanta feministiska singer-songwritern Maud Lindström som spelar på lördagkvällen på Café Cirkeln. Nu rockar vi röven av högern!